howkis

Dear blogg readers, har ni någon gång kännt er utanför, ensam eller utstött?
Denna känsla att vara detta är hemsk, mina kloka vänner säger att alla känner sig nog lite utanför ibland. Men jag har alltid känt att jag har varit lite utanför, inte varit riktigt som alla andra, inte bara här uppe, utan även hemma. Men vad som är "felet" på mig har jag inte den blekaste om. Vissa gånger har jag hört att jag är bitchen nummer ett, inte helt omöjligt. Men detta är bara ett skal som jag använder mig av, när jag känner mig osäker i en sistuation, zipar jag upp dragkjedjan som håller mitt skal på plats.  Jag har faktiskt fått sagt i mitt ansikte att "Linnea, jag tror att det är många tjejer som hatar dig" tackar för den säger jag, slå lite hårdare nästa gång. Min fasad vänder andra kinden till, hånar mig själv lite, kanske till och med bitchar lite tillbaka mot personen som sa denna fras, men inombords så gråter jag floder. Att få till sitt ansikte att folk inte tycker om en, är svårt. speciellt när det är sådana som det är här uppe, sådana som man bor, jobbar och nästan tvingas umgås med. Sådana som man nästan tvingas attt umgås med. 
Ja mamma jag har ljugit för dig, livet här uppe är i nuläget inte alls bra. Här uppe har jag ingen bästa vän, någon som förstår mig och vet hur jag fungerar, någon som delar mitt kött och blod. Alla andra ha en sådan, en gammal som men verkligen känner eller en ny som dom precis har hittat. Jag skulle verkligen behöva en riktig vän



Innan jag flyttade upp hit, var både morfar och mamma tydliga med att, det var okej att avbryta och flytta hem igen. -Somfan heller att det är, har något påbörjas ska det även avslutas. Man avbryter inte något som man påbörjat, som man vet att man kan slutföra, det är endå bara sex månader som jag ska tillbringa här uppe, det är ingen tid. sex månader går fort. Var precis vad jag tänkte innan jag kom hit, i tron om att allt kommer att bli super bra. Nu fem månader senare, fem månader klokare. Men nu känns allt annorlunda, jag är beredd på åka hem redan på fredag. Eller bättre åka hem ikväll, synd att tåget här gått. Jag är så trött på att alltid bli vald sist, att inte betyda något. Jag behöver mina vänner, mina riktiga vänner, inga fasad vänner som man tvingas att umgås med, de riktiga, de som man själv har valt att umgås med, och framförallt de som har valt att umgås med en. aniskrydda vad jag saknar, mina vänner.